Texten ovan är ett utdrag ur det uppslagsverk som fransmannen Denis Diderot var huvudredaktör för och som avsåg att rymma samtidens vetande. En grundläggande tanke i verket är att kunskap befriar och ger makt och att mänskligheten har förmåga att skapa sig en bättre framtid. Med upplysningen föds en utvecklings- och framtidsoptimism som kanske inte grumlas förrän av de båda världskrigen.

Redan under renässansen utvecklades de empiriska vetenskaperna, dvs de som prövar sina teorier med iakttagelser och experiment. Den geocentriska världsbilden ersattes av den heliocentriska. I takt med att naturvetenskapen lanserade teorier som allt bättre tycktes förklara världen steg dess anseende. Som kronan på verket framstod Isaac Newtons gravitationslag, som säger att kroppar påverkar varandra med en dragningskraft som är proportionell mot produkten av kropparnas massa och omvänt proportionell mot kvadraten på avståndet mellan dem, dvs ju större massa desto större dragningskraft och ju längre avstånd desto mindre (dubbelt så stort avstånd fyra gånger så svag dragningskraft, tre gånger så stort avstånd nio gånger så svag).

För många skymtade nu en möjlighet att på sikt kunna förklara alla naturfenomen, att förstå världen som en maskin, vars rörelser man kunde förklara om man kände till dess delar. Guds betydelse sköts i bakgrunden. För vissa blev han en urmakare som skapat världen men sedan lämnat den åt sig själv. Andra tog steget ända till ett förnekande av någon högre existens. I Guds ställe trädde människan vars ända begränsning var okunskapen. Kyrkans förklaringar sågs som ålderdomlig vidskepelse.

Det är viktigt att än en gång påpeka att de nya tankarna i första hand endast omfattades av dem som kom i kontakt med dem, antingen direkt genom att läsa de nya filosoferna, eller genom att höra talas om dem. Särskilt ute på landsbygden, där det stora flertalet människor bodde, tog det lång tid för det nya tänkesättet att få genomslagskraft.

Locke och Hobbes

John Lockes tankar om statsskicket kom att spela stor roll redan i samband med Den ärorika revolutionen i England 1689. Locke förespråkade en maktfördelningsprincip som innebar att den lagstiftande makten åtskildes från den styrande. I moderna demokratier innehas i regel den lagstiftande makten av folkförsamlingen, medan den styrande ligger hos regeringen.

Filosofer vid den här tiden funderade gärna över det så kallade naturtillståndet, som för människans del innebar att hon levde utan stat och ledning. En brittisk tänkare som var ungefär samtida med Locke var Thomas Hobbes, och han menade att människorna var egoistiska varelser som styrdes av sina egenintressen och att naturtillståndet var en "allas kamp mot alla". För att kunna överleva tvingades de sluta ett samhällskontrakt, genom vilket de överlämnade sin beslutanderätt till staten mot att den skyddade dem till liv och egendom. Statens ledare blir suveränen, envåldshärskaren, som är den ende som står utanför kontraktet och som därför aldrig kan göra något orätt i bemärkelsen bryta mot kontraktet. Rätt och orätt blir i den här bemärkelsen avhängiga av samhällskontraktet; rätt blir i enlighet med kontraktet, orätt ett brott mot kontraktet. Staten blir ett nödvändigt ont utan vilket människan inte klarar sig och den skrift i vilken Hobbes redogör för dessa tankar kallar han för Leviathan efter ett havsvidunder i Jobs bok i Gamla Testamentet.

Också Locke tänker sig ett naturtillstånd, men det är en fungerande livsform, där människorna lever i fred med varandra. Människorna är skapade så att de alla har samma värde och har likartade behov. Detta är ett faktum som visar att människan med förnuftets hjälp kan dra moraliska slutsatser och skilja mellan rätt och fel. Rätt och fel existerar således inte i förhållande till ett samhällskontrakt utan finns även i naturtillståndet, som objektiva värden i en naturrätt.

Även Locke menar att ett samhällskontrakt måste upprättas så att inte individerna bestraffar dem som bryter mot rätten och att bestraffningarna urartar till hämndaktioner. Detta samhällskontrakt ska grundas på majoritetens vilja, som alltid överensstämmer med naturrätten eftersom den är insebar med förnuftet och de flesta människor är förnuftiga. Om fursten bryter mot naturrätten kan han avsättas, han står alltså inte utanför rätten som hos Hobbes, där rätten var grundad i kontraktet.

Av denna naturrätt följer att varje människa har rätt till sitt liv och sina åsikter liksom resultatet av sitt arbete. Locke tänkte att resultatet av individens arbete var hans egendom. Här återfinner vi således sådana tankar som är grundläggande för 1800-talets liberalism. Locke skriver:

Den stora och huvudsakliga orsaken till att människor sluter sig samman och underkastar sig en regering är att deras egendom bevaras.

Voltaire

Voltaire lyckades i sina skrifter åskådliggöra många av upplysningens bärande idéer. Han kämpade för tolerans och förnuft och bekämpade maktmissbruk, okunnighet och vidskepelse. Särskilt kyrkan angrep han hårt och han uppmanade att: "Krossa den skändliga".

I romanen Candide angriper han hårt filosofen Leibniz tes att vi lever i den bästa av världar. Leibniz tänkte sig Gud närmast som en urmakare som hade skapat världen och eftersom Gud var allsmäktig och god hade han skapat den bästa tänkbara av alla världar. Detta stred mot vad Voltaire tyckte sig upptäcka med sina sinnen, runt om såg han lidande och elände. Hela romanen är en enda kavalkad av olyckor och misslyckande och driver skoningslöst med Leibniz tankar. Ytterst handlar det om det så kallade teodiceproblemet: hur kan en alssmäktig och allgog gud tillåta lidandet i världen?

Rousseau

Jean-Jaques Rousseau var den stora kritikern av den europeiska civilisationen. I brevromanen Émile ställer han två människotyper mot varandra. Den ene är bonden, som inte tänker själv utan endast gör som han blivit tillsagd och som lever ett automatiskt liv där lydnaden ersätter förnuftet. Den andre är vilden, som hela tiden själv tar ställning och prövar sina handlingar, eftersom hans överlevnad beror av hans beslut. I naturtillståndet var vi alla lika, men i och med att samhällen uppstod infördes de sociala orättvisorna:

Den första människa, som inhägnade ett stycke jord och förklarade: detta tillhör mig - och fann andra, som var enfaldiga att sätta tro till honom - han var den verklige grundläggaren av det borgerliga samhället.

                        (Om uppkomsten av olikheter mellan människorna)

 

Montesquieu

Tillbaka till Komvux Gotland