Karl XII
Tillbaka Hem Upp

 

Tsarens fångar

Peter den store Karl XII
Kriget Aurora von Königsmark
Freden i Altranstädt Hertigen av Marlborough
Anfallet mot Ryssland Ukraina
Poltava Bender
Ritten Hemkomsten

Vid Karl XI:s död handlade Sveriges motståndare snabbt. Livländaren Patkul, som fruktade att även bonden i de svenska östersjöprovinserna skulle få en fri ställning, åstadkom ett angreppsförbund mot Sverige, bestående av Danmark, Polen-Sachsen och Ryssland.

Peter den store

Ryssland hade en kraftfull regent i Peter den store, som under sin regeringstid genomdrev en modernisering av europeiskt snitt av det medeltida och feodala Ryssland. Förklädd, men genomskådad på grund av sin längd - han var två meter lång - besökte han som nybliven ung tsar tillsammans med sin ambassad framstående nationer såsom Nederländerna, England och Österrike för att lära sig, vad han ansåg behövdes för att förändra sitt land från en efterbliven bondenation till en samtida stormakt med hamnar vid Svarta Havet och Östersjön och en slagkraftig flotta. I vägen för dessa mål låg Sverige och Turkiet (det Osmanska riket). På sjön Ladoga lärde han sina landsmän, med hjälp av utländska rådgivare, navigeringens svåra konst och lät pröva de första skeppen.

Karl XII

Den svenske regenten, Karl XII (1697-1718) var inte fyllda femton år, när han blev faderlös. Han var en hetsporre och något av en kunglig värsting i unga år, som tillsammans med sin kusin kunde rida genom de nattliga gränderna i Gamla stan och slå hattarna av sena nattvandrare. Det avhållsamma leverne, som han blivit känd för, inledde han först några år senare, när krigets allvar fick honom att hastigt mogna till ansvarstyngd krigarkonung, beredd att till vilket pris som helst när det gällde människoliv bevara stormaktsarvet från fadern.

Kriget

När väl förbundet var slutet handlade Sveriges motståndare snabbt. Krigsutbrottet skedde 1700. Med en imponerande snabbhet mobiliserades det indelningsverk som Karl XI hade skapat. Den unge kungen fruktade den traditionella fienden Danmark mest och landsatte trupper på Själland, vilket räckte för att förmå danskarna till fred.

Därefter vände sig Karl mot öster. Efter en stormig färd över ett höstligt upprört Östersjön kunde de svenska trupperna landstiga i Estland och i ilmarsch tåga mot den viktiga befästningen Narva, som belägrats av ryssarna. Svenskarna anlände tidigare än ryssarna trott varit möjligt. Disciplinen var väl inövad, i takt till trumslagarna tågade de svenska soldaterna i väl sammanhållna led mot ryssarna. Svenskarna anföll med vind och snö i ryggen och vann en stor framgång. Ungefär 10.000 svenskar tvingade en fyrdubbelt så stark rysk armé på flykten. Den lätta segern fick den svenske kungen att i framtiden underskatta sin ryske motståndare, som ännu inte var vuxen uppgiften att möta den svenska stridstaktiken, men som var läraktig och tålmodig och såg tiden an.

Efter segern vände sig Karl mot sin polske motståndare, kung August av Polen-Sachsen. Även mot denna motståndare hade svenskarna framgångar, men trots segrar visade det sig svårt att tvinga fram ett avgörande. Under flera år tågade den svenska armén genom Preussen och Polen och utsatte befolkningen för stora umbäranden varhelst den drog fram. I alla tider har arméer varit tvingade att låta kriget föda dem, vilket innebär att lokalbefolkningen plundrats. Tillslut fick den polska riksdagen nog och avsatte kung August 1704.

Aurora von Königsmark

August försökte med alla till buds stående medel bekämpa sin svenske motståndare. När det inte gick med våld försökte han med kvinnlig fägring. August omgav sig med många mätresser (älskarinnor), den skönaste och mest berömda var den svenskfödda grevinnan Aurora von Königsmark. Hon beskrevs som slagfärdig, intagande och begåvad och hade gyllenblont hår, strålande ögon, rosenmun, hög barm och smärt midja. Denna kvinna begav sig nu för att tjusa den svenske kungen. Att Karl var 19 år och Aurora närmade sig 39 var en fördel, inget hinder. Det som krävdes för ett uppdrag av det här slaget var skönhet, men också takt, mognad och erfarenhet.

Karl vägrade att träffa henne men hon gav inte upp så lätt. Hon dirigerade sin vagn till en plats vid vägen där kungen förväntades passera på sin dagliga ritt, den han företog för att hålla sig i trim. När Karl så dök upp, steg Aurora ur sin vagn och knäföll framför ryttaren på den leriga vägen. Karl blev överraskad, lyfte på hatten och bugade sig djupt i sadeln, men sporrade sedan hästen och försvann i galopp. Inte heller kvinnlig fägring bet på den asketiske monarken.

Under hela sitt vuxna liv visade Karl ointresse för kvinnor, vilket naturligtvis väckt spekulationer om han var homosexuell. Det finns emellertid inget alls som tyder på en sådan läggning hos kungen. Möjligen var han asexuell, möjligen valde han bort denna sida hos sig själv för att fullfölja sitt livsprojekt att upprätthålla det svenska stormaktsväldet, som ständigt hotades av konspiratoriska grannar.

Freden i Altranstädt

Under tiden hade ryssarna återupptagit sin attack på Narva, intagit staden med storm och nått Finska viken. På svensk mark lät nu tsar Peter dika ut och påla för sin nya huvudstad Petersburg.

Karl lät sig inte distraheras av detta. Han hade ännu inte nått en personlig uppgörelse med kung August, som Karl menade orättfärdigt hade anfallit Sverige. Den värsta ryska anstormningen överläts till generalen Karl Gustav Rehnskiöld att stoppa och han vann en stor seger 1706 mot en rysk-sachsisk här. Själv fortsatte Karl förföljandet av kung August och de svenska trupperna bröt in i Sachsen.

I detta läge gav August upp, avsade sig kronan och undertecknade freden i Altranstädt 1706. När freden väl var undertecknad ansåg Karl saken vara utagerad och umgicks vänskapligt med sin polske före detta motståndare. Den svenska hären fick en välbehövlig vila i Sachsen. Fänriken Joachim Lyth berättar:

"Här hade vi som en försmak av Kanaans ljuva och välsmakande frukter, ty här var ett övermåttan gott och fruktbart land och voro folken oss mycket benägna och gunstiga"                                                                    

Hertigen av Marlborough

Svenskarnas framgångar uppmärksammades i Europa. Samtidigt pågick det spanska tronföljdskriget och alliansens ledande fältherre John Churchill, hertigen av Marlborough, begav sig som den engelska drottningens ambassadör till det svenska härlägret för att utröna den svenska monarkens planer. Om Karl XII beslutade sig för att lägga sig i kriget skulle hans insats kunna ha en avgörande betydelse för krigets utgång. Den allians med England i spetsen, som bekämpade Ludvig XIV:s tronanspråk i Spanien, ville inte ha svenskarna som motståndare.

Eftersom Marlborough trots sitt imponerande rykte inte var någon kunglighet, föreskrev tidens etikett att han först skulle få samtala med den svenske kungens närmaste man, greve Piper. Denne lät Marlborough vänta i sin vagn en halv timme innan han bevärdigades ta emot honom. När Piper sedan närmade sig engelsmannen, gick denne i sin tur ur sin vagn och förbi svensken utan att hälsa, ställde sig sedan med ryggen mot svensken och lät sitt vatten mot en vägg. Därefter rättade Marlborough till sina kläder, fann jämlikheten återställd och hälsade artigt.

När det engelska sändebudet sedan väl fick sitt samtal med den svenske kungen kunde han känna sig lättad. Karl förklarade att han inte var intresserad av det spanska tronföljdskriget utan ville avsluta sitt mellanhavande med tsar Peter och Ryssland.

Anfallet mot Ryssland

Utvilad och vid gott mod bröt den svenska armén upp från sitt läger i Sachsen hösten 1707. Studenten Anders Alstrin var imponerad, när han såg härens uttåg ur Leipzig:

"Hur väl en trupp svenskar ser ut, kan jag ej säga, tjocka, feta, starka karlar med sitt blå och gula livré. Alla tyskar måste tillstå att de är oförlikneliga"

Han fortsätter med att berätta hur kvinnorna sörjer att de svenska soldaterna lämnar deras land:

"Gråta och låta är för litet utan de falla ned och svimma vid avskedstagandet, och det är visst"

Marschen mot öster och ryssen hade börjat och det var slut med sötebrödsdagarna. Ryssarna, som legat i svenskarnas hälar, drog sig tillbaka allteftersom den svenska armén bröt fram och använde den brända jordens taktik så att svenskarna mötte ett förött land varhelst de drog fram.

Karl hade emellertid räknat med med ryssarnas taktik och det var bestämt att huvudarmén, som kungen ledde, skulle bistås av trupper med rika förråd från Kurland, ledda av generalen Adam Ludvig Lewenhaupt.

Våren 1708 nådde Karls trupper trakten kring Vilna i Litauen. Nu måste kungen välja, antingen skulle han bistå sina trupper i de svenska Östersjöprovinserna och rensa dessa från ryssar eller också tränga in mot Rysslands hjärta, Moskva. Karl valde det farligare men mer storslagna alternativet, han lät trupperna gå öster ut. Till och med kungens egen propagandaminister Olov Hermelin var orolig:

"Kungen spänner bågen så högt i allting, så att man fruktar att allt på en gång brister."

Svenskarna trängde allt djupare in i Ryssland. Endast vid ett tillfälle mötte man tsarens trupper. Svenskarna segrade men med mycken manspillan. Lewenhaupt dröjde oroande länge med sina stöd- och förrådstrupper. Provianten började att ta slut. Den 10 september var man 40 mil från Moskva. Kungen såg sig tvingad att vända mot sydost för att skaffa föda och i det ännu inte förödda Severien i Ukraina invänta Lewenhaupt.

Ukraina

Lewenhaupt dröjde eftersom han stött på patrull i form av en överlägsen rysk här, som berövat svenskarna deras tross; den del av hären som rymde förrådet Karl väntade. Lewenhaupt tog sig tomhänt fram till Ukraina med sin armé. Karl hade valt Ukraina eftersom han hoppades få hjälp av ukrainarnas ledare Mazepa, som ledde ett uppror där mot ryssarna. Innan svenskarna kom fram lyckades emellertid Peter slå ned detta uppror.

I mitten av november lyckades svenskarna nå Ukraina och äntligen kunde de äta sig mätta. Det var emellertid inte slut med vedermödorna i och med detta. Vintern blev ovanligt sträng och skördade många offer i den svenska armén. Män frös ihjäl på hästryggen under förflyttning och den svenska armén lämnade ett spår av döda hästar och soldater efter sig där den drog fram. Fältskärerna (läkarna) arbetade dygnet runt med att skära armar och ben av soldater som förfrusit dessa lemmar och hotades av kallbrand.

Äntligen kom våren 1709 och döden började vika från den svenska armén, som hade krympt till 25.000 slitna och missmodiga män. I maj belägrade man fästningen Poltava. Tsaren kom till undsättning och 28 juni stod slaget.

Poltava

Karl hade i alla strider varit i främsta ledet och aldrig undvikit faran. Som genom ett under hade han undkommit svårare skador och de svenska soldaterna och kanske även kungen själv upplevde att han hade gudomligt beskydd. Karl hade träffats av en verkningslös kula vid Narva och brutit benet i Polen, men han hade aldrig varit ur stridbart skick vid något slag. Han höll sig ständigt i form med långa ritter när armén var i vila och var den i rörelse delade han soldaternas strapatser.

Karl XII kan åtminstone beskrivas som fatalist, han var övertygad om att hans levnadsbana var bestämd i förväg och att ängsligt beteende inte på något sätt skulle förlänga levnadsförloppet. Han hade också en uppfattning om rättfärdighet, som sa honom att hans motståndare handlat orättfärdigt genom att gå samman och anfalla Sverige.

Den 17 juni i gryningen red den svenske kungen tillsammans med en skara ryttare för att inspektera sina soldaters ställningar. En del ryska soldater befann sig inom bekvämt skotthåll för musköter. De uppmärksammade svenskarna och fällde en soldat i kungens närhet. Karl red obekymrat vidare i maklig fart. Med ryggen mot fienden träffades han av en muskötkula i hälen, som trängde genom hela foten och krossade fyra ben innan den nådde stortån.

Kungen nonchalerade skadan och den stora smärtan och genomförde inspektionen trots att de närmaste männen försökte få honom att uppsöka vård. När han slutligen kom till lägret hade foten svullnat så att stöveln fick skäras av. Fältläkaren hittade kulan i strumpan. Såret var så allvarligt att läkaren tvekade. Karl som svimmat då han satt av hästen, hade återfått medvetandet och befallde obevekligt fältskären att utföra sitt arbete och höll själv upp sin fot.

Såret förvärrades och vägrade att läkas. Hög feber tillstötte och när dagen för slaget var inne var kungen oförmögen för första gången någonsin att själv leda sina trupper.

Karl fördelade befälet över armén så att överbefälet gavs till Rehnskiöld, en mycket duktig militär som vunnit flera lysande segrar och som dessutom skulle leda kavalleriet. Underställd honom men i ledningen för infanteriet skulle Lewenhaupt vara, den efter kungen bäste infanteristen i den svenska armén. Så långt var allt väl. Vad den svårt sårade svenske kungen förbisåg var att Rehnskiöld  tålde Lewenhaupt så illa att han till och med drog sig för att tala med honom. Därför delgav han inte heller Lewenhaupt kungens tankar om slaget. Detta hade till följd att den svenska armén under hela slaget agerade utan samordning mellan infanteriet och kavalleriet.

Ryssarna var numerärt överlägsna men det hade de alltid varit och denna gång var deras överläge mindre än vid många andra slag. Det som avgjorde till svenskarnas nackdel var i stället således den inbördes rivaliteten mellan arméns två högsta befälhavare, som var och en handlade efter eget huvud och fick den svenska taktiken att klyvas.

Slaget slutade i ett stort svenskt nederlag. Situationen var svår men inte hopplös. Karl hade redan före slaget tagit kontakt med den turkiske sultanen om ett samarbete. Turkiet var sedan gammalt  ärkefiende till Ryssland. Karl övertalades nu att med en eskort bege sig över floden Dnjepr och in i Turkiet. Befälet över den återstående armén gav han till Lewenhaupt.

Lewenhaupt hade fått order om att föra över trupperna men var vankelmodig när väl kungen lämnat honom. Han höll krigsråd med sina officerare och fastän hans kavalleri var starkare än ryssarnas beslöt han sig för att emot kungens order kapitulera. Mer än 16.000 officerare och soldater överlämnade sig till de ryska trupperna.

Till fångarna hörde också 3.400 hästskötare, drängar och skjutspojkar och 1.600 hustrur, pigor, marketenterskor och barn, härens ständiga tross och följeslagare, som gjorde vardagslivet möjligt under de årslånga fälttågen. Hären var som ett samhälle, där olika fredliga funktioner som hade med det dagliga överlevandet att göra, måste ingå.

Bender

I väntan på sina trupper slog sig Karl ned i Bender i Bessarabien i Turkiet. Han bemöttes gästfritt av sultanen som generöst bekostade svenskarnas vistelse. Trots att kungen i augusti fick besked om att trupperna kapitulerat och att han behövdes hemma i försvaret av riket mot ryssarna, föredrog han att stanna. Det fanns goda utsikter att få med turkarna i kriget på svenskarnas sida.

Tre gånger lyckades han också förmå sultanen att anfalla ryssarna och en gång förmådde turkarna till och med kringränna den ryske tsaren och hans armé vid floden Prut, men en överraskande fred blev det enda resultatet av det fälttåget.

Den turkiska regeringen tröttnade så småningom på den envise svenske kunglige gästen, som de kallade "Järnskallen" och som hade så många åsikter om turkarnas krigföring och de önskade att han skulle lämna deras land. Karl vägrade emellertid och till slut måste sultanen ta till våld. Karl och 45 man försvarade sig i sju timmar mot 10.000 tusen turkar, som hade order att ta den svenske kungen till fånga. I Europa talade man på många håll om kungens hjältemodiga insats och att turkar föll i klasar för svenskarnas värjor, men sanningen var att turkarna hade stränga order om återhållsamhet. Offren blev 40 dödade turkar och 12 svenskar; hade inte turkarna förfallit till plundring hade betydligt färre offer skördats. För Karl verkar emellertid dagen ha varit lyckad, han hade inte varit i drabbning på flera år.

I ett år var den svenske kungen sedan sultanens fånge och han hade nu spelat ut sin politiska roll internationellt. Hans eget land föröddes under tiden hårt av ryssar, och danskarna anföll för att ta tillbaka Skåne. De södra landskapen räddades i slaget vid Helsingborg 1710, där den svenska armén leddes till seger av Magnus Stenbock.

Ritten

1713 undertecknades ett fredsfördrag mellan Turkiet och Ryssland som skulle gälla i 25 år. Nu äntligen insåg Karl att han inte hade mer att hämta i Turkiet och bestämde sig för att rida hem. Han beslöt sig för att resa inkognito (som okänd) och i slutet av sommaren 1714 började han träna sig och sina hästar för den långa ritten till Sverige. Han drev sina hästar i galopp runt vändpålar, hoppade över hinder, hasade i galopp ner från sadeln och tog upp handskar från marken.

Med två följeslagare red Karl genom Europa, en blev avhängd längs vägen. Kungen anlade mustasch, iförde sig mörk peruk, klädde sig i brun uniform och bar ett pass utställt på kapten Peter Frisk. I huvudtruppen, som kom långt efter, försågs en man med kungens kläder och hade order att spela kungens roll.

Ritten blev ämnet för en ny sensationell historia. På mindre än 14 dagar hade kungen färdats 2073 kilometer. Av dessa hade han tillryggalagt 850 kilometer med postdiligens nattetid, då han sov. Resten red han själv. Hans medelhastighet var över 160 kilometer per dygn, mot slutet var etapperna längre. Inte en enda gång under färden var han ur kläderna och stövlarna. När han anlände till Stralsund i svenska Pommern måste stövlarna skäras av fötterna.

Hemkomsten

Från Stralsund begav sig Karl till Skåne. I december landsteg han i Trelleborg. Han dröjer kvar i Lund till sommaren 1718. Då hade han klivit ur sin tveksamhet och beslutat sig för nya krigsäventyr, trots att Sverige var svårt förött av kriget. Det gamla riksrådet hade skjutits åt sidan och ett nytt ämbetsverk instiftats, lett av den holsteinske baronen von Görtz.

Det nya ämbetsverket lät prägla de så kallade nödmynten, som skulle gälla som betalning i det utblottade riket. Så länge kungen levde lyckades Görtz hålla uppe kursen. Tvångslån togs upp i hela riket och städerna var tvungna att exportera vissa varor för att få exportera andra. En ny skatteförordning kom till som försökte ersätta de gamla naturaskatterna med penningskatt.

Hösten 1718 ryckte Karl in i Norge med en armé som till stor del bestod av unga pojkar, de som var kvar efter de mansspillande krigen. Svenskarna belägrade fästningen Fredriksten vid Fredrikshald. samtidigt tågade general Armfeldt över de svensk-norska fjällen mot Trondheim.

På kvällen den 30 november träffades den svenske kungen i tinningen av en kula, då han följde belägringsarbetena. Han dog ögonblickligen.

Karls svåger, den maktkäre och skrupelfrie Fredrik av Hessen, gift med Karls syster Ulrika Eleonora, tog snabbt befälet och hävde belägringen. Krigskassan delades ut till officerarna och Görtz arresterades. Denne kungens trogne tjänare och ende skicklige diplomat - han hade effektivt sått split mellan Sveriges sammansvurna fiender - avrättades senare.

Först en månad efter kungens död nåddes Armfeldt av beskedet. Återtåget över fjällen i full snöstorm skördade 2.300 liv omedelbart och 1.400 senare. den svenska stormaktsdrömmen var krossad.

Freden slöts i Nystad 1721 och Sverige tvingades avträda alla sina kolonier i Balticum och inne i Finska viken. Peter den store hade nått sitt mål och tryggat Ryssland som Östersjönation.

 

Lästips:

bulletPeter Englund, Poltava
bulletRobert Massie, Peter den store

Massies bok har visserligen Peter den store som sitt ämne, men den svenske kungen tar stor plats i skildringen och beskrivs ingående i flera spännande kapitel. Båda böckerna kan beskrivas som populärvetenskapliga och utmärks av en god berättarprosa.

 

 

 

 

horizontal rule

Tillbaka till Komvux Gotland