Centralicering

Efter hundraårskriget mot England stärkte de franska kungarna sin ställning i landet gentemot feodaladeln. Ludvig XI (1461-83) av huset Valois byggde upp en kunglig armé, oskadliggjorde stråtrövare och kuvade rebelliska adelsmän. Han blev mycket mer självständig gentemot generalständerna (den franska ständerförsamlingen/folkrepresentationen) än de engelska kungarna var i förhållande till parlamentet när det gällde skattelagstiftning. Under hans regeringstid sammanträdde generalständerna endast en gång och då bad de kungen att styra landet utan dem i fortsättningen.

Frans I förstärkte i början av 1500-talet statens makt över kyrkan, som redan under medeltiden uppnått stor självständighet gentemot påven och Rom och kallades den gallikanska kyrkan. Hans efterträdare Henrik II motsatte sig kalvinismen, vars anhängare började förföljas på 1550-talet. När Henrik dog 1559 i samband med tornerspel försvagades riket under ledningen av hans odugliga söner. Motsättningen till kalvinisterna, som i Frankrike kallades hugenotter (troligen av ett schweitziskt/tyskt ord för edsvuren) ledde till inbördeskrig, det så kallade hugenottkriget.

Hugenottkriget

Det land som kastades in i detta inbördeskrig var trots kungarnas framgångar att hävda sin centralmakt långt ifrån något enhetligt land. Med dåtida mått mätt var det väldigt. Det var tre gånger så stort och fem gånger så folkrikt som England och eftersom en dåtida resenär i bästa fall kunde tillryggalägga en vägsträcka på fem mil per dag tog det tre veckor av mödosamt resande för den som ville ta sig igenom landet. Trots att landet till namnet var ett bestod det av ungefär lika många olika delar som det tysk-romerska riket, nämligen ungefär trehundra. Varje sådant område hade sitt eget rättssystem, de flesta dessutom egna måtts- och viktsystem. Att invånarna i detta oliktänkande rike i längden skulle bekänna sig till samma tro om det fanns valmöjligheter, och det fanns det i och med reformationen, var orealistiskt.

Den protestantism som spred sig i Frankrike var av det mest renodlade och radikala slaget, nämligen kalvinismen, vars predikanter vände sig mot kungar, angrep biskopar, slog sönder helgonbilder och vanhelgade kyrkor. England hade valt en bred och bekväm anglikanism, Skandinavien och norra Tyskland en statsmaktsvänlig  lutherdom, fransmännen rycktes med av det extrema.

Mellan en tredjedel och hälften av den franska adeln var protestantisk. Eftersom den feodala traditionen från medeltiden förblev stark medförde detta att många bönder också rycktes med. Den borgerliga makteliten i många städer lockades också, vilket innebar att katolska gudstjänster förbjöds i många städer. Den del av den franska befolkningen som verkar ha blivit minst berörd var den okunniga massan av arbetare.

Henrik II efterlämnade fyra söner, men ingen av dem var stark nog att hålla i landets tyglar i detta svåra läge och resultatet blev att landet slets sönder av en kedja på varandra följande mer eller mindre lokala inbördeskrig. Henriks änka, Katarina av Medici, försökte spela ut de två huvudfalangerna mot varandra.

Katolikerna samlades kring ätten Guise och hugenotterna kring amiral Coligny och Henrik av Bourbon, som var kung av Navarra, ett litet kungarike vid foten av Pyrenéerna mellan Frankrike och Spanien. Kungamodern Katarina av Medici var själv katolik men fruktade ätten Guise och lockade Henrik av Navarra med giftermål med kungens syster Margareta av Valois.

Fyra dagar efter bröllopet sårades Coligny vid ett attentat. Margareta fruktade nu hämndaktioner från alla de hugenotter som samlats i Paris för att fira det nyligen ingångna äktenskapet och beslöt att förekomma. Hon genomdrev att flera tusen hugenotter hämtades från sina sängar under natten till den helige Bartolomeus dag och avrättades utan några ceremonier. Denna händelse kallas i fransk historieskrivning Bartolomeinatten eller Blodsbröllopet. Alla ledande hugenotter utom Henrik av Navarra avrättades. Han klarade sig genom att (tillfälligt) byta tro.

Långt ifrån att få ett slut på kriget ledde denna händelse till att intensifiera hugenotternas motstånd. Allt mer blev religionskriget under 1580-talet också ett tronföljdskrig. Kungen, Henrik III var barnlös och såväl Henrik av Navarra  som katolikernas ledare Henrik av Guise var tänkbara tronföljare. I denna batalj mördades både kungen och Henrik av Guise och kvar var Henrik av Navarra. Denne insåg att tron låg honom i fatet och för att få Paris att öppna sina portar och erkänna honom som regent övergick han officiellt till katolicismen med motiveringen att: "Paris är väl värt en mässa".

För att också tillmötesgå sina bestörta före detta trosfränder och få ett slut på inbördeskriget utfärdade Henrik IV ediktet i Nantes 1598, vilket tillförsäkrade varje adelsman, som också var godsherre, rättigheten att hålla protestantiska gudstjänster inom sitt eget hushåll. Ediktet tillät vidare protestantismen i de städer där den redan var den rådande formen för gudsdyrkan men utestängde den från städer med katolsk biskop.

Henrik IV lönnmördades 1610 av den fanatiske katoliken Francois Ravaillac, som såg kungen som ett hot mot katolicismen. Återigen blev det oro och drottningen, Maria av Medici, sammankallade generalständerna men såg sig tvungen att skicka hem dem igen 1615 eftersom de inte kunde enas. Därefter kom det att dröja ända till franska revolutionen innan de kom att samlas igen.

Kardinal Richelieu och merkantilismen

Tronföljare var den unge Ludvig XIII, men den verklige ledaren var landets katolske ledare, kardinal Richelieu. Han var en realpolitiker mer än han var en kyrkans man. Han strävade framför allt efter att stärka handeln genom olika edikt (påbud), grundade handelskompanier och lockade fattiga adelsmän att syssla med handel genom att garantera att de därigenom, vilket varit fallet tidigare, inte skulle förlora sitt adelskap. Han till och med belönade framgångsrika köpmän från borgarklassen genom att skänka dem adelskap.

Det ekonomiska synsätt som rådde kallas merkantilismen. Enligt detta bestod ett lands rikedom i tillgången på penningar och ädelmetaller och inte i naturtillgångar och stor produktion. Handeln och industrin sågs som viktigare än jordbruket. Statens intressen kom före den enskildes och man styrde gärna näringslivet och handeln i detalj med hjälp av lagar och förordningar. Med hjälp av importförbud och skyddstullar lyckades Richelieu skapa positiv handelsbalans.

För att kväva ett hotande nytt inbördeskrig förbjöd han all privat krigföring, påbjöd rivning av alla beväpnade slott som inte användes av kungen och förbjöd till och med dueller. Alexander Dumas bok om De tre musketörerna speglar i äventyrsromanens form denna oroliga tid (de flesta har väl i dag snarare sett någon av filmversionerna) och kungens män musketörerna löste ofta konflikter med hjälp av dueller.

Efter ediktet i Nantes hade hugenotterna med sina befästa städer blivit som en stat i staten och 1627 gjorde de uppror. Richelieu kuvade resningen och ändrade i ediktet, så att hugenotterna 1629 förlorade sina befästa städer och sina militära och territoriella rättigheter men fick behålla sina religiösa och civila. Kardinalen berövade alltså protestanterna deras politiska rättigheter men lät dem behålla sin tro.

Kung Sol och spanska tronföljdskriget

Fem år gammal ärvde Ludvig XIV tronen 1643. Hans förmyndare blev kardinal Mazarin. Under den senares styre gjorde adeln uppror men kuvades av regeringstrupperna. Kungamakten gick stärkt ur denna konflikt stödd av bönder och borgare. 1661 övertog Ludvig makten själv och styrde som envåldshärskare till sin död 1715. Med Richelieus verk som arvedel gjorde han under denna sin styrelsetid Frankrike till det starkaste landet i Europa och mer än någon annan monark sågs han och såg han sig själv som en symbol för sitt land.

Franskt språk, franskt tänkesätt, fransk litteratur, fransk arkitektur och trädgårdskonst, franska moder, fransk matlagning och etikett blev under hans tid den allmänt godtagna normen i Europa. Ludvig själv kallades av sina beundrare Ludvig den store, le Grand Monarque och kung Sol. Han var solen runt vilket allt annat snurrade.

Denne kung Sol var en maktfullkomlig härskare som förvandlade den stolta franska krigararistokratin till en tandlös hovadel, vars huvudsakliga funktion bestod i att bistå kungen vid hovet. Religiöst saknade han vidsyn och avskaffade ediktet i Nantes. Hugenotterna förföljdes och många lämnade under den här tiden landet för ett liv i kolonierna.

Vid sin sida hade Ludvig den framgångsrike finansministern Colbert som vidareutvecklade Richelieus merkantilistiska bygge. Han lyckades avskaffa en del lokala tullar i sin strävan mot att riket skulle bilda en ekonomisk enhet samt förbättra kommunikationerna i samma syfte. Colberts framgångar med ekonomin gav Ludvig en finansiell grund att stå på när det gällde den krigiska utrikespolitiken.

Ludvigs utrikespolitiska ambitioner riktades söder ut. 1665 ärvde Karl II Spanien med dess vidsträckta kolonialvälde, som var en stormakt i förfall. Själv var regenten en beklagansvärd produkt av många generationers inavel inom huset Habsburg. Hans regeringstid präglades av vankelmod och slapphet och redan vid trontillträdet stod det klart att han skulle vara oförmögen att skaffa avkomma; den spanska grenen av huset Habsburg skulle dö ut med honom. Ludvig XIV gifte sig redan i ungdomen med en syster till denne degenererade regent och kastade lystna blickar på det förfallna imperiet.

Tronföljdskriget

När Karl II av Spanien äntligen dog år 1700 fanns två huvudaspiranter till tronen, Ludvig XIV och den tysk-romerske kejsaren, som liksom Ludvig var gift med en syster till den avlidne spanske kungen.

Ludvig hade redan tidigare drivit en expansiv och krigisk utrikespolitik och mötts av en allians av stater som så småningom kom att ledas av Vilhelm III av Oranien, när denne väl blivit Englands kung. Trots stundtals stora franska framgångar hade Ludvigs utrikespolik medfört betydande påfrestningar för de franska medborgarna.

Den stora alliansen som stäldes mot Frankrike i det spanska tronföljdskriget bestod av England, Holland, Österrike understött av Brandenburg, så småningom Portugal samt det italienska hertigdömet Savoyen. Frankrike hade stöd av Spanien och Bayern, i det senare fallet på grund av ständig rivalitet med Österrike. Alliansen hade två lysande fältherrar i John Churchill, hertig av Malborough och Eugen av Savoyen, vilka båda av sentida historiker vid sidan av den svenske kungen Karl XII (upptagen på annat håll) anses som sin tids främsta fältherrar.

Tillslut tvingades Frankrike att skriva under freden i Utrecht 1713. Freden möblerade om Europa en del. England erhöll till spaniorernas förtrytelse Gibraltar och ön Menorca. Återstoden av de spanska besittningarna i Medelhavet, Milano, Neapel och Sicilien, gick till Österrike liksom Spanska Nederländerna (nuvarande Belgien) som hädanefter kom att kallas Österrikiska Nederländerna. Sardinien överläts till hertigen av Savoyen. Brandenburg erhöll kungavärdighet och kom under 1700-talet att bli Preussen, den framtida motorn i Tysklands enande. Holland garanterades fort i nuvarande Belgien på gränsen mot Frankrike som skydd mot framtida fransk aggressivitet.

Frankrike tvingades avstå kolonierna Nova Scotia och New Foundland till England men behöll erövringarna i Elsass och Franche-Comté (delar av Lothars gamla välde). Ludvigs sonson Filip erkändes som kung av Spanien på villkoret att spanska och franska tronen aldrig skulle slås samman. Med några få korta avbrott kom därefter bourbonnerna att sitta på Spaniens tron till den republikanska revolutionen 1931.

Den franska hegemonin (dominansen) i Europa var bruten och Ludvig utsattes för hård kritik i hemlandet, inte minst från adeln som väcktes ur sin hovslummer. Frankrike var emellertid inte besegrat och kvarstod som en ledande stormakt men med en för tillfället hårt prövad befolkning.

Tillbaka till Komvux Gotland