Henrik Tudor och reformationen

Rosornas krig under senare delen av 1400-talet hade varit ett tronföljdskrig och det hade med Henrik VII fört ätten Tudor till tronen. Henrik efterträddes av sin son Henrik VIII (1509-47), som var väl medveten om vikten av att ha en son när det gällde tronföljden. Han gifte sig med Katarina av Aragonien, men när hon inte gav honom någon son utan en dotter, Maria, ville han låta upplösa äktenskapen.

Henrik var själv en god katolik och hade författat en försvarsskrift för katolicismen, när reformationens tankar började spridas i England på 1520-talet. Påven hade tacksamt noterat skriften och kallat Henrik "trons försvarare". Henrik vände sig också till påven för att få äktenskapet upplöst. Hans begäran var inte så långsökt som det kan tyckas, äktenskapet är visserligen enligt den katolska tron ett sakrament (en helig handling) och därför oupplösligt, men påvar hade vid andra tillfällen förklarat äktenskap ogiltiga. I det här fallet tordes dock inte påven. Katarina var nämligen moster till Karl V, kejsare över det väldiga tysk-romerska riket och den regenten var kanske den siste av kött och blod som påven ville stöta sig med.

Henrik visade sig vara mer realpolitiker än from och tog saken i egna händer när han fått påvens avslag. Han bytte ut ärkebiskopen i Canterbury, lät upplösa äktenskapet och gifte om sig med den blomstrande Anne Boleyn. När inte heller hon gav honom en son utan dottern Elisabeth, valde han att låta anklaga henne för otrohet och avrätta henne. Den tredje hustrun, Jane Seymore, födde Henrik den efterlängtade sonen, Edvard, vilket emellertid inte hindrade honom att ersätta henne. Inalles hann Henrik gifta sig sex gånger under sin levnad.

Henrik handlade hela tiden genom parlamentet, eftersom han trodde att en kung aldrig var starkare än när han var ett med sitt rikes ombud. Parlamentet godtog också den akt som förklarade att kungen var "beskyddare och enda överhuvud för Englands kyrka och prästerskap". Därmed var brytningen med Rom lagligen genomförd. Alla undersåtar var tvungna att erkänna denna brytning.

Henrik lät nu stänga alla kloster i landet och dra in de vidsträckta klosterjordarna, som han förlänade till sina många trogna anhängare inom godsägararistokratin. Denna godsägarklass, som härigenom stärktes, blev nu och framledes en pålitlig anhängare till huset Tudor och den engelska nationalkyrkan oavsett lärans innehåll.

Blodiga Maria

Henrik efterträddes av sin blott tioårige son Edvard, som dock dog endast sex år senare. Nu fick Katarina av Aragonien sin senkomna revansch. Hennes dotter Mary ärvde tronen efter sin protestantiske far men tron av sin moder. Gift med  Filip II av Spanien försökte hon återinföra katolicismen i England, men gjorde den bara mer impopulär. För enda gången i Englands historia genomfördes under hennes regeringstid massavrättningar, där inte mindre än cirka trehundra människor brändes för kätteri. Dessa händelser gav henne tillnamnet "blodiga" Maria (Bloody Mary) och när hon efter bara några års regerande avled, sörjdes hon av få.

Jungfrudrottningen

Hon efterträddes av sin halvsyster Elisabeth (1558-1603), Anne Boleyns dotter, som visade sig kunna samarbeta väl med parlamentet och leda England framgångsrikt i konflikten med Spanien. Under hennes tid kom den engelska kyrkan att kallas den anglikanska eller episkopala och bland de protestantiska kyrkorna lägga sig närmast den katolska när det gällde trosinnehåll och gudstjänst.

Engelskt kulturliv blomstrade under Elisabeths regeringstid, den för eftervärlden kanske mest välsmakande frukten var William Shakespeare, vars tragedier och komedier spelas över hela världen än i dag.

Elisabeth valde att aldrig gifta sig och kom att kallas jungfrudrottningen (the Virgin Queen); hon visste däremot väl hur hon skulle utnyttja andra mäns intresse, såväl utländska furstars som inhemska ädlingars, för att nå politiska mål. Inte heller den svenske monarken Erik XIV lyckades tjusa henne in i ett äktenskap och då skickade han henne ändå en stor tavla, som framställde honom i helfigur iförd senaste renässansmodet.

Elisabeth hade tvingats avrätta sin kusin Mary Stuart, skottarnas drottning, som fördrivits från det egna landet av kalvinisterna efter det att hennes make dött under mystiska omständigheter. Trots att Elisabeth, om än motvilligt, tog emot Mary, intrigerade denna med katolikerna i England för att själv få tronen. Tillslut tvingades Elisabeth avrätta Mary, men när Elisabeth själv dog barnlös kom den skotska ätten Stuart på Englands tron genom Marys son jakob I (1603-25) och kungarikena England och Skottland ingå en personalunion (två riken men med gemensam kung).

Stuartarnas kamp mot parlamentet

jakob förhöll sig på ett annat sätt till parlamentet än Elisabeth och hennes far Henrik hade gjort. Där de hade samarbetat ville jakob gå sin egen väg och vara kung av Guds nåde. Han skrev till och med en bok i ämnet: Den fria monarkins verkliga lag.

Motsättningen mellan kungen och parlamentet tilltog under jakob efterträdare, sonen Charles styre (1625-49). Charles I var mer diktatorisk och osmidig än sin far och motsättningarna ledde till ett inbördeskrig där den ena sidan utgjordes av kungen och hans anhängare, kavaljererna och den andra av parlamentet, som i stor utsträckning stöddes av puritanerna (beteckningen på kalvinister i England; pure = ren) som för sin kortklippta frisyr kallades rundhuvuden (långt hår för män var vid den här tiden det vanliga).

Parlamentet

Parlamentet, med rötter i 1200-talet, var den engelska ständerförsamlingen fördelad på två hus, överhuset (the House of lords) och underhuset (the House of commons). I överhuset satt, vilket framgår av namnet lorderna, dvs den förnämsta jordägande aristokratin och i underhuset lågadel och borgerskap. I motsats till vad som var fallet i Frankrike, Nederländerna, Spanien, Tyskland och Polen fanns inga lokala ständerförsamlingar utan all så kallad folkrepresentation (endast en låg procent av befolkningarna var representerade) var koncentrerad till detta parlament. Detta faktum gjorde parlamentet effektivt om det gällde att driva en linje gentemot kungen.

Det långa parlamentet

De första som gjorde uppror var skottarna och de revolterade mot försöken att påtvinga dem den anglikanska läran. 1640 sammankallade Charles parlamentet för första gången på elva år och hans syfte var att skaffa medel för att kuva upproret. När parlamentet visade sig fientligt inställt mot honom upplöste han det och begärde nya val av parlamentsledamöter. Samma män sändes dock tillbaka och eftersom några nyval inte genomfördes på tjugo år kallas detta parlament i engelsk historia för "det långa parlamentet". Dess förnämsta ledare var mindre eller medelstora godsägare ur den välbärgade lågadeln. Köpmannaklassen, som inte bidrog med några ledare, gav den sitt stöd.

1642 utbröt öppet krig mellan parlamentet och kungen. Parlamentets trupper leddes av den stränge puritanen Oliver Cromwell, som organiserade manskapet effektivt och hos det lyckades ingjuta en anda av protestantisk hänförelse. Kungens trupper besegrades och Cromwell, som inte litade på kungen och hans anhängare, eftersom han ansåg dem som gudlösa människor, ville förmå parlamentet att avrätta Charles. När parlamentet tvekade, upplöste Cromwell det med hjälp av armén.

Rumpparlamentet

Från början hade det långa parlamentet bestått av ungefär femhundra medlemmar, 1649 återstod cirka hundrafemtio av dessa (övriga hade tröttnat eller dött), av dessa drev nu Cromwell bort ett hundratal, så att det återstod cirka femtio medlemmar. Detta kraftigt reducerade parlament kallas i engelsk historia för "rumpparlamentet" (the Rump Parliament). Detta rumpparlament dömde Karl I till döden på schavotten 1649.

Protektoratet

Hela det brittiska öriket förklarades efter kungens död för republik och styrdes i sträng puritansk anda av Cromwell, som kallades protektor. På Irland hade tidigare protestanter avrättats i Ulster, nu hämnades man genom att döda tusentals katoliker. En våg av protestantism sköljde över ön och protestantiska godsägare från England övertog en stor del av den odlade marken, de katolska bönderna fick stanna kvar som "arrendatorer".

Efter Cromwells död 1658 försökte sonen Richard upprätthålla diktaturen, men han var för svag för att kunna motstå de växande rojalistiska krafterna. Kungamakten och därmed Stuartarna återupprättades genom restaurationen 1660.

Restaurationen

Parlamentet ändrade nu principerna för jordinnehav och avskaffade vissa feodala avgifter, som jordägarna tidigare varit skyldiga att betala kungen. Genom denna lagändring förvandlade parlamentet jordinnehavet till privat egendom av modern typ och gjorde den jordägande klassen mera definitivt till en besutten (som besitter mark) aristokrati.

Den anglikanska kyrkan återupprättades och de puritaner som vägrade ansluta sig till den, dissenters, uteslöts från styret av städerna och deras präster förbjöds att undervisa i skolor eller komma närmare en stad än åtta kilometer. Alla religiösa sammankomster som inte var ordnade eller godkända av den engelska statskyrkan förbjöds också.

Ganska snart efter restaurationen blev kungen, Charles II (1660-85) oense med parlamentet när det gällde trosfrågor. På många ställen i Europa skedde en återgång till katolicismen och kungen hade själv sympatier åt det katolska hållet. Dessutom allierade han sig med den franske kungen Ludvig XIV, vars envälde han såg som förebildligt och vars krig mot protestanterna han stödde.

Under denna tid uppstod två partier i England, som kom att prägla det politiska livet i öriket under det följande århundradet. De som var mest mot kungen, katolicismen och fransmännen fick öknamnet whigs (perukstockar) medan kungens anhängare kallades tories (av det irländska ordet för fredlös).

Karls bror och efterträdare jakob II (1685-88) övergick öppet till den katolska läran och eftersom de antikatolska känslorna var både hätska och dominerande väckte kungens konvertering (byte av tro) starkt missnöje i parlamentet. När han, vilket brodern tidigare hade gjort, la fram ett program för allmän religionsfrihet och genom detta ville tillåta såväl protestantiska dissenters som katoliker att delta i det politiska livet blev måttet rågat.

När jakob 1688 fick en son och landet stod inför utsikten att få en katolsk tronarvinge med allt vad det kunde innebära på sikt av hot mot den anglikanska kyrkan, enades whigs med tories och erbjöd tronen åt jakob vuxna och protestantiska dotter Mary.

Den ärorika revolutionen

Maria var gift med Vilhelm av Oranien, en sentida ättling till den holländske frihetshjälten i kampen mot Spanien och själv en protestantismens försvarare mot Frankrikes Ludvig XIV, som i sin tur hade Stuartarnas stöd. I kraft av en skriven inbjudan från framstående engelsmän landsteg Vilhelm i England med en stor här och jakob flydde till Skottland. Följande år besegrade Vilhelm en fransk-irländsk styrka ledd av jakob II vid floden Boyne. jakob flydde efter slaget till Frankrike där han levde som politisk flykting.

1689 antog parlamentet Declaration of Rights som stipulerade att ingen lag kunde upphävas av kungen, att inga skatter fick upptas och ingen stående armé hållas utan parlamentets samtycke och att ingen undersåte (hur fattig han än var) fick fängslas och kvarhållas i häkte utan laglig rättegång.

Kungen godkände denna akt, vilket var ett villkor för att han skulle godkännas som monark. Sedan dess var förhållandet mellan kung och folk en form av kontrakt och grunden till den konstitutionella monarkin (konstitution = grundlag) var lagd. I engelsk historia kallas de händelser som ledde till denna akt för the Glorious Revolution (den ärorika revolutionen).

Skottland

Inom England gränser hade således parlamentet försäkrat sig om inflytande och uteslutit att jakob skulle kunna komma tillbaka. Personalunionen med Skottland uteslöt emellertid parlamentets rätt att stifta lagar för Skottland och i det landet växte sympatierna för en andra restauration av det stuartska kungahuset. Genom att erbjuda skottarna del av intäkterna från det växande engelska kolonialriket lockade parlamentet in Skottland i en realunion, dvs en verklig, konstitutionell union. 1707 upprättades det förenade kungariket Storbritannien. Skottland bibehöll sitt eget rättsväsende och sin presbyterianska kyrka, men dess styrelse och parlament införlivades med de engelska. Uttrycket brittisk kom i bruk när man åsyftade både England och Skottland.

Tillbaka till Komvux Gotland