Andra världskriget
Tillbaka Hem Upp Nästa

 

Missnöje och ambitioner
Tysk expansionspolitik
Krigsutbrottet
Tyska framgångar
Motgångar
Operation Barbarossa
Nordafrika
Japan
Vändning i Europa
Vändning i Stilla havet
Krigsslutet

Missnöje och ambitioner

Hitler hade på sin väg till makten bl a ridit på det missnöje med Versaillesfreden, som stora grupper i Tyskland hyste. Tyskland delades av den så kallade polska korridoren och dessutom bodde stora grupper tysktalande - sudettyskarna - i Tjeckoslovakien. Nationalisttankar spelade stor roll i nazisternas propaganda.

Också i Italien var man missnöjd med fredsvillkoren liksom i Japan. Mussolini hade ambitioner på i första hand delar av Balkanhalvön och i förlängningen på Nordafrika, där man höll på att bygga upp ett imperium, genom att försöka lägga Etiopien och Eritrea till italienska Somaliland och Libyen. Japan hade upprättat sitt lydrike Manchukuo och anföll Kina 1937 med hade också intresse av hela "sin" Stillahavsregion med alla råvaror och öar.

Missnöje med gränsdragningarna fanns även i högsta grad i Sovjetunionen, som förlorat väldiga områden i samband med Brest-Litovskfreden 1918.

Tysk expansionspolitik

Hitler förde en aktiv utrikespolitik och kunde därmed, liksom Mussolini, avleda allmänhetens intressen från inrikespolitiska svårigheter. Genom en kupp av de österikiska nazisterna mördades den österikiske kanslern Dollfuss och Hitler ställde krav på Österrikes anslutning till det tyska riket 1934. Storbritannien och Frankrike förhöll sig passiva, engelsmännen ville nästan till varje pris undvika en ny storkonflikt och fransmännen förlitade sig på sin försvarslinje mot Tyskland, Maginotlinjen, som effektivt skulle stoppa ett tyskt anfall över den gemensamma gränsen. Det blev i stället Mussolini som satte stopp för den österikiska anslutningen genom att dra samman stora trupper vid den norditalienska gränsen.

Versaillesfreden hade beslutat att Saar-området skulle förvaltas av en kommission från Nationernas förbund fram till 1935, då en folkomröstning skulle avgöra framtiden. Efter en intensiv nazistisk propaganda valde befolkningen att återförenas med das Reich.

Nästa steg för Hitler blev att säga upp Locarno-fördragen, som Tyskland slutit med flera länder och som garanterat dessa länders gränser. Därefter lät han sina trupper besätta Rehnlandet, trots att det området enligt versaillesfreden skulle vara en demilitariserad zon.

Frankrike, som såg det tyska hotet närma sig, ville inte agera ensamt utan Storbritannien och denna nation valde att ytterligare avvakta. Hitlers hunger var långt ifrån stillad, hans aptit bara väckt och nästa munsbit blev den fria staden Danzig. 1938 var så stunden inne för den uppskjutna anslutningen av Österrike, ett val som österrikarna gjorde själva men som underlättades av att tyska trupper gick in i landet. Det österrikiska nazistpartiet hade förberett marken och Mussolini lugnats med ett fördrag. Västmakterna förbev passiva i sin fruktan för en ny storkonflikt och i sitt fåfänga hopp om att Hitler skulle låta sig nöja.

Denna förhoppning gäckades dock snart, Hitler krävde att få "befria" sudettyskarna  i norra Tjeckoslovakien och på en stormaktskonferens i München diskuterade Storbritanniens Chamberlain, Frankrikes Daladier, Hitler och Mussolini Tjeckoslovakiens framtid. Utgången blir att Tyskland får tillåtelse att annektera sudetområdet trots det fransk-tjeckoslovakiska fördraget, som garanterade Frankrikes stöd mot alla tyska anspråk och trots att det demokratiska Tjeckoslovakiens hela försvar mot Tyskland låg i det området.

Även Ungern och Polen ställde nu krav på Tjeckoslovakien när det gällde ungerska och polska folkgrupper och Hitler underblåste en konflikt mellan tjecker och slovaker, annekterade det rent tjeckiska Böhmen-Mähren samt upprättade staten Slovakien och därmed hade Tjeckoslovakien försvunnit från kartan och den så kallade Lilla ententen mellan Tjeckoslovakien, Jugoslavien och Rumänien, riktad mot Tyskland, krossats.

Även Mussolini började nu röra på sig och invaderade Albanien med siktet inställt på Grekland. Till slut insåg Västmakterna att Hitlers aptit var omättlig och Mussolinis inte heller liten och började därför mobilisera. Mitt i denna oro chockerades världen av en ohelig och osannolik allians, den mellan den antikommunistiska staten Tyskland och Sovjetunionen, som uppkallades efter de båda ländernas utrikesministrar, den så kalladed Molotov-Ribbentroppakten. Hitler hade nu försäkrat sig om att ett kommande storkrig för Tysklands del inte skulle bli ett tvåfrontskrig, som det förra hade varit.

Krigsutbrottet

Nu skedde händelserna slag i slag. Den 1 september 1939 invaderade Tyskland och Sovjet Polen från var sitt håll och England och Frankrike tvingades till sist till motåtgärder och den 3 september utfärdades deras krigsförklaringar.

Erövringen av Polen var avslutad på en månad och Sovjetunionen kunde inrikta sig på att återerövra de Baltiska staterna man hade förlorat vid förra fredsslutet. Man ställde också krav på finska områden men mötte oväntat hårt motstånd och Finland besegrades först i mars 1940 av den numerärt överlägsna röda armén.

På västfronten var aktiviteten i början mycket låg och engelsmännen kallade striden där "the phony war", låtsaskriget, men i april och maj slog tyskarna till med ett blixtanfall och intog snabbt Belgien, Holland och Luxenburg för att kringgå Maginotlinjen och komma åt Frankrike och England samt Danmark och Norge för att hinna före de allierade och dessutom behärska Narvik, utskeppningshamnen för den svenska järnmalmen, som var nödvändig för den tyska krigsindustrin.

Tyska framgångar

De tyska framgångarna var förkrossande och brittiska och franska trupper tvingades i all hast och under stor fara evakuera vid Dunkerque. Den tidigare stormakten Frankrike stod maktlös och tvingades ge upp efter bara en månads strid; 13 juni ockuperades Paris och 22 juni kapitulerade Frankrike.

Tyskarna ockuperade nu nära hälften av landet och resten styrdes från Vichy av en protysk regering, ledd av den 85-årige generalen Petain, som varit krigshjälte under första världskriget och stoppat en tysk storoffensiv vid Verun 1916.

På samma sida som Tyskland kämpade Italien, men Mussolini tänkte mest på den egna nationens framgångar. Han lät anfalla Grekland, men mötte så stort motstånd att han tvingades få hjälp av Hitler innan han lyckades inta landet.

I och med det framgångsrika kriget, allianserna med Italien och Sovjetunionen, behärskade nu Hitler hela kontinenten - Festung Europa - endast Storbritannien återstod. Där hade den försiktige Chamberlain ersatts av den 65-årige Winston Churchill, marinminister redan under första världskriget; en mycket målmedveten och kompetent ledare med en sällsynt vältalighet, som eldade det engelska folket till heroisk försvarsvilja.

Motgångar

Hitler försökte nu knyta ihop säcken om sitt erövringsverk genom att låta bomba England till kapitulation, men det engelska flygvapnet RAF omintetggjorde dessa planer och trots fortsatta tyska bombningar stoppades för första gången sedan krigsutbrottet den tyska framryckningen.

Det hade också börjat knaka i Molotov-Ribbentroppaktens fogar och Stalin och Hitler misstrodde varandra ömsesidigt. Hitler ogillade dessutom i högsta grad Sovjetunionens ockupation av de baltiska staterna som tvingat en del tyskar att flytta på sig. I stället för att fortsätta huvudansträngningen mot England bytte Hitler i hemlighet taktik och satte igång Operation Barbarossa, ett gigantiskt anfall på Sovjetunionen.

Operation Barbarossa

På en väldig front av 300 mil och med en armé av 3 miljoner man föll tyskarna in i   Ryssland från Östersjön till Krimhalvön. I början hade tyskarna även här snabba framgångar och nådde som längst Leningrad, Moskvas förorter, Sevastopol och Stalingrad, men sedan var det stopp. En väldig rysk motoffensiv räddade Moskva och den ryska industrin flyttades till Sibirien och drabbades således inte av en helt förintande skada, vilket hade varit Hitlers avsikt.

Stalin gav nu order om att Stalingrad - Stalins stad - måste försvaras till varje pris. I ett förintande slag hösten 1942 lyckades också ryssarna vända kriget och i januari 1943 kapitulerade den tyske fältherren Paulus och därefter befann sig tyskarna, om än långsamt, på ständig reträtt ut ur det väldiga landet.

Nordafrika

Under tiden opererade Mussolini i Nordafrika och anföll Egypten, som innehades av engelsmännen. Dessa stoppade honom emellertid tämligen enkelt och även här behövde han således tysk hjälp och fick mycket effektiv sådan, då fältmarskalk Rommel undsatte hans trupper och tryckte tillbaka britterna till byn El Alamein, en bit väster om Alexandria och oroande nära Suezkanalen, öppningen till det viktiga Indien.

Slaget vid El Alamein blev den vändpunkt i Nordafrika som Stalingrad blev i Ryssland. Under ledning av general Montgomery lyckades britterna där hösten 1942 besegra Rommels trupper och när de sedan fick hjälp av amerikanerna ledda av general Eisenhower kunde de rensa Nordafrika från tyska och italienska trupper.

Japan

Tyskland och Italien ansåg sig förenade av en järnaxel, den tredje axelmakten var Japan, som länge kunde härja fritt i Asien. Japanerna vällde över Indo-Kina och satte kursen mot Indien över Burma samt intog Asiens Gibraltar, Singapore, som ansetts ointagligt.

De ockuperade även de stora ögrupperna Filippinerna, Nya Guinea samt Salomonöarna men när de utan krigsförklaring den 7 december bombade den amerikanska flottbasen Pearl HarbourHawaii, drog de in en på sikt övermäktig motståndare, USA, i kriget.

Vändning i Europa

När engelsmännen och amerikanarna kontrollerade Nordafrika, tog de steget över till Sicilien, för att, som Churchill sa, rikta stöten mot "Europas veka underliv", nämligen Italien.

Mussolini avsattes men lyckades ta sig till den norra delen av Italieni, som tyskarna snabbt besatte och insattes av dessa som ledare där. Överhuvudtaget blev det tyska motståndet mycket hårt i Italien och de allierade förmådde endast att avancera mycket långsamt.

Även på västfronten var man nu mogen för en avgörande insats och den 6 juni 1944 inleddes den stora landsättningen i Normandie. Efter en månad hade en miljon soldater landsatts samtidigt som ryssarna obevekligt pressade på från öster. En kapplöpning inleddes från båda hållen att så fort som möjligt tränga så långt det bara gick för att nå bästa möjliga förhandlingsposition vid det hägrande fredsslutet.

Vändning i Stilla havet

Kriget i Stilla havet pågick ännu efter det att kriget i Europa tagit slut den 8 maj 1945. De allierades stillahavsstyrka återerövrade under ledning av general MacArthur område efter område och stod slutligen utanför Japan, som dock värjde sig envist. Vid mötena mellan de tre stora ledarna för de allierade, USA:s Roosevelt, Storbritanniens Churchill och Sovjetunionens Stalin hade det beslutats att Sovjetunionen senast tre månader efter Tysklands kapitulation skulle bistå i öst mot Japan. Kriget där kom emellertid att avgöras av ett nytt fasansfullt vapen, som egentligen aldrig hade behövt användas för att vinna kriget, men som amerikanarna väldigt gärna ville testa.

Den 6 augusti 1945 fälldes den första atombomben över Hiroshima och den 9 augusti en andra, nu över Nagasaki, båda med förödande verkan. Japanerna kapitulerade omedelbart villkorslöst, men ryssarna hade då  hunnit in i striden och kom således även i öster att få politiskt inflytande genom att få skyddsrätten över det från Japan befriade Korea, norr om den 38 breddgraden, Nordkorea.

Krigsslutet

Tyskland delades upp i fyra ockupationszoner tilldelade USA, England, Frankrike och Sovjetunionen, vilket kom att leda till delningen i Öst- och Västtyskland. Eftersom de sovjetiska trupperna besatte hela Östeuropa då de pressade tillbaka tyskarna från sitt håll, kom de att få ett bestående inflytande där, i själva verket till 1989, då Berlinmuren föll samtidigt med de kommunistiska regimerna.

I motsats till USA behöll ryssarna nämligen sina trupper längre i området och understödde de kommunistvänliga grupperna på de andras bekostnad. I hela Östeuropa upprättades efter kriget sovjetvänliga regimer med undantag av Grekland, dit de allierade kom först och Jugoslavien och Albanien, som båda gick sina egna socialistiska vägar.

 

 

horizontal rule

Tillbaka till Komvux Gotland